Maria Nilsen
Hvordan har forfatterstudiet preget skrivingen din så langt?
Skrivingen har blitt mer målrettet.
Hvis du måtte trekke frem et øyeblikk som du husker godt, stort eller lite, viktig eller trivielt, hva ville du trukket frem?
Da Michael, som har levert flere innleveringer hvor handlingen foregår på en øy, lovet å i fremtiden konsentrere seg om «fastlandsprosa». Et godt og ærlig øyeblikk.
Tone Rossow
Hvordan har forfatterstudiet preget skrivingen din så langt?
Eg har vel begynt å tenkje meir når eg skriv. Eg har blitt mer obs på å være tydeleg fra starten av ein tekst kva slags tekst eg skriv. Det synest eg er ganske fornuftig. Og så har eg blitt introdusert for nye typer lesararar. Det har vore nyttig å ha i bakhovudet når ein skriv. Det finst ulike måtar å lese tekstar. Eg føler meg som ein sjangerforfattar blant ikkje – sjangerforattarar. Då lærer eg å sjå sjangrane mine litt frå utsida.
Hvis du måtte trekke frem et øyeblikk som du husker godt, stort eller lite, viktig eller trivielt, hva ville du trukket frem?
Eg er glad i lunsjane våre. Veldig hyggelege. Vi har eit godt miljø. Vi diskuterer tekst i lunsjane på ein annan måte enn vi gjer i rommet. Vi er meir kritiske rundt det runde bordet. I lunsjen er vi litt meir rause.
Kristine Oseth Gustavsen
Hvordan har forfatterstudiet preget skrivingen din så langt?
Det er vanskelig å si. Jeg har gått et skrivestudie før, på forfattarstudiet i Bø 2011. Jeg syns at gruppen leser annerledes her. Her blir tekstene lest mer helhetlig, folk leser inn temaer og tolkninger, og det har kanskje gjort at jeg også leser tekster mer helhetlig nå. Tidligere har jeg vært mer opptatt av småpirk i tekstene, ordfeil og sånne ting.
Hvis du måtte trekke frem et øyeblikk som du husker godt, stort eller lite, viktig eller trivielt, hva ville du trukket frem?
Da Morten kalte meg for Tor Ulven fra Mummidalen.
Michael Rindahl
Hvordan har forfatterstudiet preget skrivingen din så langt?
Jeg har blitt mer bevisst hva som er mitt prosjekt. Studiet har sålangt gitt meg en klarere forståelse av hva jeg vil. Alle de samvittighetsfulle lesningene har gjort at jeg også har funnet ut hva jeg ikke skal skrive. Det merker jeg tydeligere og tydeligere; når jeg vil være tjent med å ikke skrive noe.
Hvis du måtte trekke frem et øyeblikk som du husker godt, stort eller lite, viktig eller trivielt, hva ville du trukket frem?
Det er et godt spørsmål. Det er så mye som har festet seg. Det er noe å hente frem fra hver samling, hver lesning. Jeg har blitt overrasket over medstudentenes evne til å gjøre gode lesninger. Jeg føler at gruppa er på bølgelengde med hverandre.
Jeg husker også da vi diskuterte Kristine sine dikt at Runa kommenterte: “Jeg ser du skriver dikt om verdensrommet og så ser jeg hva du har på deg” og Kristine hadde på seg en genser med stjerner og planeter og motiv fra verdensrommet. Det er fint hvordan kommentarene i lesningene kan veksle mellom ulike nivåer.
![Jenny[1]](http://forfatterstudietitromso.no/wp-content/uploads/2014/12/Jenny1.jpg)
Jenny Svensson
Hvordan har forfatterstudiet preget skrivingen din så langt?
För det första at jeg gör det mycket mer, och att jag har större känsla av ansvar för att det faktiskt är andra som ska lägga ner tid på, inte bara läsa men också komma med kommentarer och feedback. Det gör att jag både skärper mig och får dåligt samvete när jag tänker på att andra använder sin tid till att läsa det jag skrivit om jag inte är nöjd med det.
Hvis du måtte trekke frem et øyeblikk som du husker godt, stort eller lite, viktig eller trivielt, hva ville du trukket frem?
Det som kommer upp är att jag var otroligt stolt när jag kom in. Jag tänkte att “yes nu ska jag gå på norges arktiske universitet, avdelning kunstakademiet, forfatterstudiet. supercoolt.” Två dagar innan vi startade fick vi mail om at vi skulle ha med egna tofflor, man fick visst inte ha på sig skor inne. Det verkade plötsligt snarare som om vi skulle börja på en dagiset blåbärkullen, och inte på Norges Arktiske Universitet.
![Unn[1]](http://forfatterstudietitromso.no/wp-content/uploads/2014/12/Unn1.jpg)
Unn Catodotter Fyllingsnes
Hvordan har forfatterstudiet preget skrivingen din så langt?
Eg har skjønt at eg har meir å skriva om, meir stoff å ta av enn det eg kanskje trudde. Ved å bli pressa til å oppfylle kriteria i dei ulike skriveoppgåvene har eg oppdaga nytt innhald å skriva om. Det å ha ein frist, ein sjanger har påverka meg.
Hvis du måtte trekke frem et øyeblikk som du husker godt, stort eller lite, viktig eller trivielt, hva ville du trukket frem?
Oi. Ein augneblink? Eg greier ikkje å berre nemna ein augneblink. Men det er noko med å sitja å gru-gle seg til å få attendemelding på eigen tekst. Å tøra å verta lesen. Å kjenna på at teksten du har skrive vert teken på alvor av så mange folk. Det synest eg er stort!
Lördag 29.e november inviterade Norsk Forfattersentrum och Kunstakademiet i Tromsø till firande av inte bara ett, utan två, jubileum. 2014 är det 20 år sedan forfatterstudiet i Tromsøs första kull blev utexaminerat. I år fyller ocskå studiets grundare, förkämpe och ledare under många år, professor och författare Liv Lundberg, 70 år. Hur firas då ett litterärt dubbeljubileum i den nordnorska mörkertiden? Minglar kvinnor i svart och med stora dinglande örhängen, med män i bruna kavajer med lappar på armbågarna? Blir det glada årerseenden mellan tidigare elever, prat om gamla tider och nya planer? Blir det uppläsningar där både rutinerade författare och skälvande debutanter uppvisar samma karaktäristiska (avsaknad av) mikrofonteknik? Är det publikdeltagare som stormar ut och smäller igen dörren i protest under laddade läsningar? Serveras det bacalao och rödvin i värmeljusens sken? Präglas samtalen av nuvarande studenters ångest över att inte komma in på studiets andra år, medan tidigare studenter oroar sig över den svåra andra-boken? Förenas nuvarande och gamla studenter i långa utläggningar om hur fantastiskt studiet är och hur tacksamma de är över att de är, respektive har varit, studenter där? Avslutas det hela med konjakefterfest och det goda samtalet om livets stora frågor?
Ja – naturligtvis.
Författarstudenterna önskar uttrycka ett hjärligt grattis till Liv Lundberg, och tacka Norsk forfatterssentrum, Forfatterstudiet samt de författare som läste för en fin jubileumskväll!
Läsande författare var Ingeborg Arvola, Eirik André Skrede, Ellisiv Lindkvist, Marry Somby, Jens K Styve, Mariann Aaland och Liv Lundberg. Anne Oterholm och Ruben Moi höll tal, och Bernt Simen Lund spelade cello.
Av Jenny Svensson
Hvis alle i forfatterklassen hadde vært en type godteri, hva slags godteri ville de vært?
Maria: Min første assosiasjon er sur padde. Sure padder er fargerike, akkurat som Maria, og de smaker spenstig og har en liksom pikant piff, akkurat som Maria. Men det høres ikke så veldig hyggelig ut når jeg sier at Maria er ei sur padde, dessuten er hun alt annet enn dét, hadde hun nå enda vært ei grinete kjerring, så hadde det kanskje heller ikke vært hyggelig, men i det minste sant. Derfor foreslår jeg at hun alternativt kan være sånne gule gelélepper med strø på.
Jenny: Det må ha vært Anne-Lise som sa at Jenny var en marshmallow, noe Jenny instinktivt mislikte. Hun, altså Jenny, tenkte vel at det hadde noe med kroppsform og –konsistens å gjøre, når det egentlig bare handler om personlighet; Jenny er mjuk, snill og søt, akkurat som en marshmallow. For ordens skyld – Jennys kroppsform og –konsistens har lite til felles med fluffy skumgodteri.
Den enda vanskeligere førsteboken
Hvert år, hver bokhøst og bokvår, utgis det en haug av bøker. Debutantene smiler på klassebildet i avisen og de får fortelle litt om boken de har klart å skrive – klart å utgi. Blant hundrevis av refuserte manus lå deres bok og ventet på å bli jobbet med, og plutselig, etter kort eller lang tid er manuset blitt en bok og de er blitt forfattere. Noen av disse skriver en bok til, den vanskelige andreboken. Men hvordan er det egentlig å jobbe med den enda vanskeligere førsteboken?
Jonas Hansen Meyer er 32 år og har fortsatt ikke debutert som forfatter. Men han har i det minste kommet inn på Forfatterstudiet i Tromsø – noe som ifølge statisikken kan være en god start.
TE: Hvordan går det med din første bok?
JHM: Det har vært en lang reise. Først måtte jeg utvikle språk, deretter lære meg å skrive. Siden da har jeg brukt mye tid på å samle materiale til boken. Nå er jeg 32 år, og jeg har en følelse på at det nærmer seg.
TE: Når tenkte du for første gang at du ikke bare skrev på noe, men hadde et konkret bokprosjekt?
JHM: I oktober 2013. Da begynte jeg på det jeg tror blir min første bok. Men jeg har ikke vist noe av det materialet til noen enda.
TE: Er det ikke litt ironisk å gå på Forfatterstudiet i Tromsø uten å vise frem bokprosjektet ditt?
JHM: Jo, det kan du si. Men jeg får vist frem mange andre tekster, og lærer av diskusjonene som oppstår.
TE: Men hvorfor er du så redd for å vise frem tekster fra bokprosjektet?
JHM: Jeg er redd for at noen skal påpeke åpenbare svakheter, og at dette skal føre til at jeg ikke orker å fortsette.
TE: Men det er bra nok, synes du?
JHM: Ja, det synes jeg.
TE: Bra nok til at noen kunne skrapt det sammen og gitt det ut som en bok om du plutselig skulle falle om og dø?
JHM: Det tenker jeg ofte på! Kunne man skrapt det sammen? Hm. Jeg tror det. Men da måtte det ha vært en veldig flink redaktør som var ansvarlig for oppgaven.
TE: Hvem da, for eksempel?
JHM: Napoléon Bonaparte! Nei, det ble litt fjollete1. Geir Gulliksen.
TE: Hvis du dør og han leser dette, hvor kan han finne materialet ditt?
JHM: Han kan ta harddisken min. Der ligger det mange tekster. Jeg stoler 100 % på at han velger ut det rette.
TE: Hva er adressen din, og hvem har nøkkel?
JHM: Sognsvannsveien 49b. Det tar cirka ti minutter å gå fra Rikshospitalet. Ekstranøkkelen ligger på plattingen på baksiden av huset. Han kommer til å finne den.
AV: Thomas Espevik
1 I etterkant av intervjuet ba Jonas Hansen Meyer om å få endre «fjollete» til «umulig», noe intervjueren avviste med det samme. Det var flere vitner til at uttrykket «fjollete» ble brukt av intervjuobjektet.