1.

Kunde man skriva samman texterna som har kommit till vid Forfatterstudiet i Tromsø skulle man få en unik skildring av livsomständigheterna i de nordligaste delarna av skandinaviska halvön, en skildring som inte skulle vara tänkbar på andra sätt. Ungefär så tänkte jag första gången jag besökte skolan, det bör ha varit 2002 eller 2003. Forfatterstudiet sorterade då fortfarande under HumFak och höll till på det moderna campus lite norr om stadskärnan. Man tog en tidig buss nerifrån stan upp till universitetet, med ett redigt kompendium i väskan, studenternas texter med deras sorl av röster, myller av brokigt liv, som skulle upp på bordet. Gatorna i Tromsø var tysta och öde de där morgnarna, minns jag, liksom universitetsområdet var det, nästan inget folk alls i farten – för författarstudenterna höll sina möten under veckosluten, de hade som regel annat än studier för sig på vardagarna, med jobb och familjer. Man satt tillsammans i en ljus och lite artificiell sal med mycket glas i väggen ut mot Hansine Hansens veg, satt där med de mycket annorlunda verkligheter som vi läste om och diskuterade, i texterna om staden, eller samhällena utmed kusten, emellanåt inne på vidden – starka berättelser, såriga av erfarenhet, någon gång extatiska … för den som kom resande söderifrån gjorde de starkt intryck. Man var en gäst i de där berättelserna, liksom man var en gäst i den särskilda gemenskapen mellan Liv Lundberg och studenterna, eller: de flesta av studenterna, gäst i en kunskap som de delade om mörker och ljus i den mest bokstavliga meningen, som man själv inte hade tillgång till – det arktiska övermåttet av vintermörker och av midnattsljus: i de här texterna verkade de mänskliga villkoren vara satta i ett slags extrema belysningar, de var extremt tydliga, tillspetsade, vackra och fasansfulla. Men de utgjorde en skildring av helt annat slag än den som sedan gammalt hade funnits i litteraturen, med dramatik till sjöss och till fjälls – den nordliga naturens vilda makt, människans litenhet och storhet. De här texterna handlade om vardagligare ting: osäker arbetsmarknad, trassliga relationer, normalitetens krav och uppbrottets utopi … egentligen samma saker som man hittar överallt i massan av samtida berättelser från vår del av världen – fast lite annorlunda i alla fall, gärna lite hårdare, med en lite strävare galghumor. Men med detta sagt: ingen går ju på författarskola för att bli sammanskriven med hundratals andra till en kollektiv skildring av en viss landsända, hur märklig den skildringen än må vara. Man går på författarskola för att arbeta med sin egen beskrivning av existensen och det är naturligtvis bara den som man har något ansvar för. Dessutom har förstås ett avsevärt antal av studenterna vid Forfatterstudiet kommit från helt andra håll i landet, och skrivit texter med helt annan förankring än i det nordliga. Men hur många relevanta reservationer man än åstadkommer – tanken på Forfatterstudiet i Tromsø som en uppsamlingsplats av specifika och geografiskt betingade kunskaper är inte alls befängd, som den skulle vara om man tillämpade den på skolorna i Bø eller Bergen (eller på Litterär gestaltning i Göteborg för den delen, som jag själv bäst känner till). Och tanken på den där stora kollektiva skildringen av ett annat livsklimat har fortsatt att slå mig varje gång jag har rest tillbaka till Forfatterstudiet som gästlärare, vid sex sju tillfällen, senast 2013. Tanken att man verkligen har någonting att lära av de där texterna, den där stora fiktiva skildringen – och att det är det främsta skälet till att man så gärna har återvänt.

2.

Nästan vad som helst kan sägas om skrivarkurser – och nästan vad som helst har också blivit sagt, både av negativt och positivt slag. Till det positiva som ofta sägs hör att man får självförtroende på skrivarkurser, vilket naturligtvis kan låta bra. Själv är jag tveksam till att just ett stärkt självförtroende skulle vara den stora välsignelsen med skrivarkurser och författarskolor. Den som är utrustad med ett onödigt gott självförtroende riskerar förstås att bli onödigt okritisk inför den text hon eller han skriver på. Vad man däremot inte kan få för mycket av är förtroende för den diktade texten och dess möjligheter att vara läsbar och begriplig för andra människor. Ett sådant förtroende får man genom att läsa, snarare än skriva – och det allra vanligaste som sägs om skrivarkurser är ju också att man blir en ”bättre läsare” där. Vad en ”bättre läsare” egentligen innebär är visserligen inte alltid glasklart, men ofta nog betyder det säkert att man har blivit mer uppmärksam på hur en diktad text är gjord, vilka språkliga verkningsmedel som är betydelsefulla i den, vilket slags poetik den förhåller sig till … med andra ord: man har fördjupat sitt förtroende för textens själva läsbarhet, oavsett om man gillar den eller inte – man har tagit sig ett stycke utanför den egna smakens begränsning. För egen del föredrar jag sådant hundra gånger mer än den gamla tanken att ”det är betraktaren som gör konstverket”, eller läsaren som gör texten, som man fortfarande stöter på, också på skrivarkurser. Själv har jag alltför många gånger hört folk hävda rätten till sin tolkning av en framlagd text, ibland med ett engagemang som om själva människovärdet stod på spel, enligt modellen: alla läsningar är lika riktiga, alla lika felaktiga. Naturligtvis är en diktad text ett fält öppet för mångahanda läsarter. Men kanske är det inte särskilt upphetsande om femton personer runt ett bord har uppfattat det gemensamt lästa på femton diametralt olika sätt. Tvärt om kan man uppfatta sådant som rätt nedslående. Det kan vara svårt att se poängen med att också litteraturen ska ha till uppdrag att övertyga oss om att mänsklig kommunikation är någonting tvivelaktigt, eller rent av omöjligt. Däremot kan det vara mer än livgivande när flera människor samtidigt ser samma innebörd, samma utsaga, i en litterär vändning. Det är för att sådant ska kunna ske som man samlas i författarskolornas textsamtal, eller borde vara det – inte för att prata ihop sig och komma överens … utan för möjligheten att erfara den diktade texten som en gemensam plats där var och en kan vistas med sin visserligen ofrånkomliga ensamhet, men där ensamheten inte är liktydig med isolering. Och om det är möjligt att som läsare ingå i en sådan större förståelse – då kan det också vara möjligt att göra sin egen text någorlunda begriplig för andra, till någonting mer än en privatsak. Detta är vad förtroendet för den diktade texten handlar om.

3.

Den enkla överenskommelsen på en författarskola är utsattheten, studenternas utsatthet (lärarnas utsatthet är en annan sak). Alla lägger fram sina ofärdiga texter för läsning och diskussion, och att göra det är att försätta sig i en utsatthet som inte liknar andra. Det är mindre en fråga om att den ofärdiga texten kan vara ”dålig” i en eller annan mening, och därmed lite pinsam för författarens fåfänga – missar och fel är enkla att rätta till i efterhand. Utsattheten gäller snarare en helt annan aspekt av textens ofärdighet: att man som författare inte har hunnit komma underfund med den, med vad den berättar, visar, avslöjar. Man har inte makten över den. Sådana är visserligen skrivandets villkor, för jämnan – den diktade texten meddelar alltid mer än vad författaren är riktigt medveten om, eller har tänkt sig: det är en av poängerna med att skriva. Författarens efterarbete med en text, det man brukar kalla redigering, handlar säkert ofta om att just ta kontrollen över dess utsaga, också när det mest verkar handla om tuktning av språket. Orutinerade författare kan släppa lös skred av omedvetna betydelser på manuspapperet, sådant som andra ser, men inte man själv. Därför ingår det i överenskommelsen på en författarskola att man ska bemöta inte bara den skrivandes integritet, utan kanske i synnerhet textens egen integritet med respekt. Det är inte bara nödvändigt för att göra det möjligt att alls gå på sådana skolor. Det har också med läsandets konst att göra, för integriteten i en text, eller dess poetik, berättar viktigare saker om våra gemensamma angelägenheter än allsköns privata ”avslöjanden”. Den utsatthet som författarskolorna begär att studenterna ska acceptera innebär förstås också att man inte kan vara rädd när man går en sådan skola – åtminstone inte rädd för texterna, varken de egna eller andras. Man kan inte vara rädd för vad man kan komma att upptäcka om sig själv när man läser de andras texter, eller vad de kan komma att upptäcka när de läser vad man själv har skrivit. Och detta är ju en av de vackra sakerna man kan få vara med om på en författarskola: att sitta i ett rum tillsammans med några människor som man antagligen inte känner särskilt väl, eller inte alls, och för en stund förenas i det där modet som är litteraturens eget – det är vad författarskolorna har gemensamt. Men de har förstås också skilda traditioner, som väl i första hand har präglats av skolornas olika grundare och pionjärer. Forfatterstudiet i Tromsø har därtill sin arktiska belägenhet, som gör sitt särskilda till identiteten. Numera har skolan flyttat från moderniteten på campus ner till en byggnad i hamnen, lagom märkt av väder och vind och tid – kanske en mer passande lokal för den utsatthet som inte bara är författarskolornas i största allmänhet, utan också klimatets, det tunga mörkrets, det vilda ljusets. Skälet till att jag själv med glädje har rest upp till Tromsø för att under några dygn diskutera ett par hundra sidor nyskriven text, levd erfarenhet, har med det här att göra – att Forfatterstudiet i Tromsø, liksom den nordliga litteraturen i sig, har en annan tradition är den man lär känna i Telemark eller Hordaland (eller Västergötland, för den delen). Det existentiella tar färg av det lokala, och läsvärd litteratur är alltid i någon grundläggande mening just lokal. Och så hänger det förstås ihop med Liv Lundberg och hennes kunskap om litteraturens plats i de nordligaste fylkena och resten av världen, om skrivandets och läsandets villkor var man än må befinna sig. I de årliga studentantologierna från Forfatterstudiet har hon som regel en egen essäistisk text med reflektioner synbarligen hämtade rakt ur skolans praktik av textsamtal och handledning – som det här stycket om det ”skrivbara” att läsa innantill:

Den ”skrivbare” metoden er åpen, undrende, fremadrettet, den likner mer på en fest enn på en plikt. [ … ] Den ”skrivbare” lesingen er ingen snushane på sporet av det normbrytende, men en engasjert oppdagelsesreisende som undergraver det tilsynelatende naturgitte ved teksten, ikke respekterer dens avsluttethet, men går i dialog med den, avbryter den midt i en setning, snakker i munnen på den, overdøver, og overhører dens betydninger, til og med glemmer dem. All lesing av diktverk er en form for (be)arbeid(else) och kan ikke verifiseres av noen objektiv instans, dens gyldighet er avhengig av kvaliteten på dens egen gjennomføring. Et jeg kan gjøre seg delaktig i tekstens betydningsproduktion; bearbeide den og la sig bearbeide av den, fordi ”jeg” er tekstuell som den, konstituert som den av lag på lag av mening. Den endeliga sannhet om teksten er uoppnåelig, den er jevngodt med døden.

Det ”skrivbara” sättet att läsa: att öppna texten för dess möjligheter, och författaren för möjligheterna att fortsätta skriva. Vackrare kan det egentligen inte formuleras – det som kan vara författarskolornas konstnärliga och pedagogiska särart.

Staffan Söderblom